jiks

tror jag skall krypa tillbaka till det stället som jag var i tidigare, det är en osäker plats men livet utanför är ännu värre

Igår fick jag reda på av barnen att jag var respektlös!

Pojken hörde att jag och pappan pratade om busskorts incidenten och jag sa att jag tyckte att hon borde ge sig nu!

Och då var jag respektlös som kunde säga så om deras mamma, helt plötsligt är jag boven, jag bara gråter och gråter

Dags för flytt, detta har vi talat om för barnen i flera veckor, tyvärr så kan ju inte mamma och pappa prata med varandra, men pappa pratar med barnen på torsdag eftermiddag om att vi flyttar och att det hade vart bra om dom också är med då vi flyttar deras grejer oxå. Tösen kan tänka sig att komma efter frukost... vid 15 tiden!
Inte på frågan, men eftersom dom är i mammans våld tills kl 14 kan han inte göra ngt utan får lirka med båda barnen att det hade vart snällt om dom kunde tänka sig att ställa kl på morgonen så han kan hämta upp dom senast 11, (Flytthjälp kommer och vi börjar vid 10)
På fredag morgon 10.30ca får han sms från mamman att barnen kommer vid 12, det blir så stressigt för dom.....
ALLTID SKALL DET MOTARBETAS!
Barnen kommer och är somvanligt trötta! pojken (10 år) hade inte lagt sig förens 1 kvällen innan.....

Måste jag säga något mer =D <3....,

jo att vi måste skriva papper, dels för att han har gått in med kontantinsatsen och dels för att jag vill försäkra mig om att få bo kvar om han dör innan mig.

Jag är övertygad om att barnen kommer kräva mig på hans arv innan han hinner ned i jorden, därför vill jag skriva att jag kan bo kvar så länge som jag vill och att när jag säljer/dör, först då kan dom få ut sitt arv såvida jag inte har kapital så jag kan köpa ut dom.

Och att händer det mig något så skall min halva av huset och allt jag äger gå till Axel om jag dör innan honom min sambon alltså. 

Jag har ju levt som singel i nästan hela mitt liv, jag har bara haft mig själv att tänka på och enbart mina intressen, nu har jag ju träffat en man med barn och vi har vart sambo i snart 2 år (eller ngt),

Jag har levt ihop med vänner innan kombo heter det ju då, men jag har aldrig levt med några barn och det är en omställning kan jag meddela. Vuxna människor lär sig att ta sitt egna ansvar (förhoppningsvis),

Det finns grejer som helt plötsligt bara händer hemma och det är ingen som vet något om något.

 

Saxarna i köket bara förvinner.... Ingen! verkligen Ingen! vet vart dom är. Nä det är Ingen som har använt dom och det är Ingen som vet vart dom är, men borta är dom.....

Det ligger spår av godis överallt, små små godispapper ligger och dräller.

Ett tomt 2L jos paket upphittad bakom tv bänken....

Tandkrämsspott över hela handfatet på kranen och ibland på spegeln....

Jag tror att dom tror att skostället är en prydnad som man skall vara rädd om och inte belasta.

 

I övrigt så trivs jag bra med mitt liv <3

 

Försöker verkligen att vara öppensinnad när det gäller mamma men ibland så funkar det inte, hon använder barnen som skott och det är fruktansvärt.

För en månadsen ca så hade vi låtit klippa pojken, varav mamman ifrågasätter om vi verkligen har vart hos en frisör, för den frisören kan då verkligen inte klippa så ful i håret som han är, det hade vart en sak om sagt det till Pappan men hon säger detta till pojken.... han får alltså reda på när han kommer hem till sin mamma med nyklippt hår att han är ful i håret...

Tösen ber spansktalande mamman om hjälp med spanskan då hon skall ha prov i detta och behöver lite hjälp med att förstå, helt normalt, men mamma säger bara att hon inte orkar och att hon är för trött då säger tösen att hon tänker ta hjälp av pappa istället, och får då svaret att det inte är ngn ide för det kan inte han ändå, och det har hon iof rätt i men HJÄLP DIN DOTTER DÅ!

Pojken värderar fredagarna väldigt högt och tycker att detta med fredagsmys är viktigt just för att han inte har sett mamman eller pappan på en vecka och bara vill då vara hemma och umgås.

Herregud vart skall jag börja.....

mamman skall på sin 3dje semesterresar sen i  somras och 3dje gången så åker hon på den veckan som hon har barnen (ingen plandering....eller massa planering)

 

Fredag 13 feb 2015

Tösen skall på fest för 2 vänner och behöver en slant till present, och dealen mellan föräldrarna är att är barnen hos dem när det vankas kalas och dylikt skall den föräldern betala, men mamman har inga pengar som hon säger till dottern så fråga om pappa kan betala... ( för att vara tydlig, Mamman skall alltså på sin 3dje semesterresa sen i somras men har inte råd att ge tösen pengar till presenter)

Barnen försvarar så klart mamma å säger att hon blir bjuden på denna resan av sin nya kille som hon presenterat för barnen ( mammas gamla kille flyttade ut i höstas) även om man blir bjuden på en resa så måste man ta ut semesterdagar eller ledigt från jobbet så det kostar allt för mamman ändå även om hon blir bjuden.

Samma kväll som tösen skall på fest så vill mamman helt plötsligt att hon skall sova hos oss för att festen som hon är på är närmare hem till oss, men det vill inte tösen, hon vill såklart sova borta hos mamma (som hon inte sett på en vecka), Det visar sig att mamman inte skall vara hemma och hon vill inte att tösen skall gå hem/vara hemma själv ..... Helt förståligt, men i höstas åkte mamman med sin dåvarande sambo, barn och några vänner till Danmark från lördag förmiddag till söndag eftermiddag, då var tösen inte för liten för att vara hemma själv.....

Nån timme senare ringer pojken helt förstörd då han insett att det inte blir ngt fredagsmys med mamma den kvällen och vill komma hem till oss i stället.

 

måndag 16 feb 2015 (lovvecka)

Mamman ringer till pappan 23.30 på kvällen och frågar om han vet vart tösen är, dom hade då blivit ovänner å tösen hade bara stuckit ut, det fans inget som mamman kunde göra för att förhindra att sin 13 år gamla dotter bara gick ut....23.30, pappa fick då tag på tösen som då var påväg hem till mormor, pappa ringer tillbaka till mamma som börjar prata om hur bra mamma hon faktiskt är då pappa säger att det bästa var om d såg till att hon inte gick alt följde efter henne, men hon kunde ju inte lämna pojken ensam hemma......(som förövrigt inte har fritids då han klarar sig så bra själv som hon anser)

 

Fredag 20 feb 2015

Barnen har haft lov, detta betyder att dom kommer till oss med ett uselt humör understimulerade och vänt på dygnet 

Mamman ville att dom skulle gå bort till pappa redan vid 13.30 eftersom hon skulle börja jobba kväll och snart behövde åka, men han tyckte det var bättre att han hämtade dom när han slutat jobba, dom kan lika gärna vara kvar hos mamman å vänta på honom för tösen vägrar att ta sällskap med lillebror bort, sen hade hon nyss vaknat också, så innan hon hinner "göra sig färdig" hinner klockan bli förmycket.

KL 18 på kväller får pappan ett sms från mamman, Har du vart inne i min lägenhet?, det kuvertet du ritade på behöver jag!

men vad fan! skulle inte hon jobba kväll?, vad gör hon hemma? varför ar hon skickat ett sånt sms till honom?, vad är hon ute efter?. han ringer upp och frågar vad hon sysslar med, det slutar med att han ber henne faraåflyga. tösen ringer upp mamma å förklarar för henne att det var hon som skrev på kuvertet för att visa en kompis vart vi skall flytta.

Pojken försvarar mamman genom att säga att han kanske fatta henne fel hon kanske inte allt skulle jobba utan åka å träna........

Det finns en som är mer negativ än vad jag är, så jag vet vart jag fått det ifrån an man säga, Huset som vi hoppades kunna köpa lite tidigare skall ändå läggas ut på hemnet, det svinnlade för mina ögon och känns som det glider ur mina händer nu, det är det första huset som verkligen känner att jag vill bo i av alla dem som vi kollat på, vi har allt chansen att få det ändå men det beror på vart slutpriset blir och om vi har till kontant insatsen, så jag ringde för att få lite tröst och det första hen säger: Ja! där sket det sig för er, det kommer bli för dyrt så ni kommer inte att ha råd, jag blev fan gråtfärdig, hen kunde väl ha sagt: oj då! då blir det den långa vägen men än så är det inte kört! det är så som jag vill tänka iaf
Sen skall sambon visa huset för barnen och fröken negativ kommer att hata huset, säkert bara för att jag vill ha de.
nu var JAG negativ igen

Jag och Tösen har inte pratat med varandra sen jul nästan ingen ide att göra det heller för hon svarar inte....så förra veckan när dom var hos oss så fick jag bita i det sura äpplet och försöka prata med henne, jag hade lagt upp ett tal i huvet på grejer som hon har sagt till mig men det föll jag berättade om min bakgrund och vad som skulle kunna orsaka mitt humör ibland. och tydligen så tycker hon att jag försöker fostra henne om jag ber henne plocka ur diskmaskinen eller att jag säger till henne att hon skall ta på sig varma kläder när hon är påväg ut i en sommarjacka i minus grader, jag tror hon inte vill att jag skall finnas i hennes pappas liv, att jag står ivägen för hennes lycka som är att mamma och pappa skall bli ett par igen, Han säger att det aldrig kommer att hända men vad vet jag om det...
Just nu känner jag att det kanske hade vart bra om vi hade ett förhållande på halvtid också, vi skaffar oss varsin lägenhet och köper huset när tösen har flyttat hemifrån, så får vi träffas när han inte har barnen.
Nu närmar sig fredag och barnen kommer och jag får mer ont i magen.
Jag kanske skall va hos mamma då, vi är ju också bjudna på kalas på lördag men jag vet inte om jag känner för att gå

jag har ju vart arbetslös och har spenderat för mycket tid med mig själv, mig själv är min största fiende, jag har ett fantastiskt sätt att bryta ned mig själv på. Jag har talat om för mig själv att jag inte duger.

Jag har vart på intervjuer och återintervjuer detta har satt en stor press på mig, när jag suttit framför en arbetsplats så har jag blivit fullständigt blank, jag kommer inte ihåg vad som gör mig unik vad som gör att arbetsplatsen skall välja just mig? därför att jag tvivlar ju på mig själv. känlsan när jag var liten och aldrig blev vald bland dom första i lagsporter utan jag stod alltid kvar bland dom sista med en klump i magen att jag inte duger.

 

När jag har blivit kallad till intervjuer har jag läst på om respektive företag innan för att man skall verka påläst jag har spänt mig och blivit stressad över dessa möten, ibland har jag blivit återkallad och blivit "testad" om jag duger i deras stab och där har jag sedan stått sista kvar med klumpen i magen.

Jag har blivit analyserad och folk har i dessa tester förklarat för mig vad jag är för person, alltså utefter dessa tester har dom dömt mig för vad jag kan prestera,

ibland har jag fått svar tillbaka och ibland har de inte brytt sig att ens tacka mig för tiden som jag också gett dom och då har jag stått där sist med klumpen i magen.

Detta har pågått i 3 månader har balanserat mellan hopp och förtvivlan 

 

Jag har även förstått att jag under en längre tid utan att medvetet veta om att jag svikit en vän, just nu är jag för svag för att kunna reda ut detta och jag är tveksam på om jag någonsin kommer att kunna rädda vänskapen,

Jag stod bara och räckte ut min hand och väntade på ett handslag när jag skulle gått fram och ryckt tag i stället, ju längre tiden går destu svårare blir det men man måste vara 2 om det också.

Om jag skulle ta och hitta på något på måndagar för att glömma av att jag är arbetslös, jag vet bara inte vad.... men jag har några exempel, jag kan ju bestämma mig för att INTE kolla igenom alla sidor med arbeten, jag kan sy på måndagar, jag kan shopa (Inga pengar till sånt) jag kan gå på stan, jag kan ringa och umgås med Hundvakten, detta får jag fundera över, men idag skall jag nog ta å göra en såndär docka som jag fått beställning på det är ju en form av jobb iaf.

Jag är lite avundsjuk på alla dessa människor som är så..... ååå vad heter det ordet, dom får saker att hända lixom dom är framåt, en kompis i gbg är sån, eller jag har många sådanan vänner iof, kanske skulle gå en kurs hos dem. 

Jag gjorde något dumt igår, vi var på Torp en sväng å jag köpte en T-skirt ett klockrent exempel på en onödig utgift.

Snart så åker vi. Skall bli sjukt kul att träffa alla igen. Skall bara lämna vovvarna hos bästa inger

 

meeeen fredagen gnager mig på ett kittlande/obehaglig/tjänsla sätt....typ. jag är otroligt stressad över detta.JAG VILL FÅ DET JOBBET.  Så nu har jag sagt det högt oxå...

Hatar verkligen måndagar. Speciellt nu när jag inte har något arbete att gå till. Hatar att Robert åker på morgonen. Känner mig aldrig så ensam som då.

fast denna måndag är lite annorlunda.  Jag gick upp och körde honom till jobbet. Hämtar upp honom påvägen till gbg Vi skall på konsert ikväll First aid kit med hele gänget skall bli fantastiskt kul.

 

sen har jag lite ont i magen. Vet inte vad jag skall fokusera på. Skall ju till den där revisionsbyrån på fredag. Så jag vill helst bara tänka på det. Läsa in mig lite av det som jobbet handlar om. Men jag måste väl oxå hålla min sökajobb statistik uppe med.  Dvs skanna igenom alla sajter och söka alla jobb som jag hittar. men jag vill inte missa denna chansen som jag har fått på fredag.

vilket är bäst kvalité eller kvantitet?

Jag säger kvalité men säger samhället kvantitet? 

sen har min a-kassa inte kommit igång heller. Dom är väldigt kassa på att höra av sig. Har det senaste pappret kommit in?

Är det något mer dom vill ha? Kommer jag att få stämpla?  isf när?