jiks

jag har ju vart arbetslös och har spenderat för mycket tid med mig själv, mig själv är min största fiende, jag har ett fantastiskt sätt att bryta ned mig själv på. Jag har talat om för mig själv att jag inte duger.

Jag har vart på intervjuer och återintervjuer detta har satt en stor press på mig, när jag suttit framför en arbetsplats så har jag blivit fullständigt blank, jag kommer inte ihåg vad som gör mig unik vad som gör att arbetsplatsen skall välja just mig? därför att jag tvivlar ju på mig själv. känlsan när jag var liten och aldrig blev vald bland dom första i lagsporter utan jag stod alltid kvar bland dom sista med en klump i magen att jag inte duger.

 

När jag har blivit kallad till intervjuer har jag läst på om respektive företag innan för att man skall verka påläst jag har spänt mig och blivit stressad över dessa möten, ibland har jag blivit återkallad och blivit "testad" om jag duger i deras stab och där har jag sedan stått sista kvar med klumpen i magen.

Jag har blivit analyserad och folk har i dessa tester förklarat för mig vad jag är för person, alltså utefter dessa tester har dom dömt mig för vad jag kan prestera,

ibland har jag fått svar tillbaka och ibland har de inte brytt sig att ens tacka mig för tiden som jag också gett dom och då har jag stått där sist med klumpen i magen.

Detta har pågått i 3 månader har balanserat mellan hopp och förtvivlan 

 

Jag har även förstått att jag under en längre tid utan att medvetet veta om att jag svikit en vän, just nu är jag för svag för att kunna reda ut detta och jag är tveksam på om jag någonsin kommer att kunna rädda vänskapen,

Jag stod bara och räckte ut min hand och väntade på ett handslag när jag skulle gått fram och ryckt tag i stället, ju längre tiden går destu svårare blir det men man måste vara 2 om det också.